De ”vanliga” dagar

I dag var vår första dag i Sverige. Vi vaknade vid 12 tiden, vi hade troligen sovit lite mer om inte det minsta av barnen hade vaknat hungrig.

Att fasta gick det med, vår son Ibrahim, fastade för första gången hela dan, han är bara 6 år och ville göra det. Han är envis och svårt att övertala, så vi försökte inte men var noga att fråga då och då om han ville äta.

Väskor och kläder som väntar att bli tvättade

Mesta av dagen har gått till att försöka få lite ordning hemma. Väskorna är nu tomma och en del kläder rena, vi tvättade idag, men det finns fortfarande mycket att göra. Att vara hemma är en känsla som varierar beroende på vad man kommer ifrån. För oss är det blandad, vi är glada att vara här igen och komma tillbaka till våra rutiner och vänner. Samtidigt är det tråkigt eftersom vi har lämnat familjen som vi inte ser så ofta.

Nu kommer en period av återanpassning. Vi vet vad som ska göras men trots det blir det ändå en återanpassning, och det gäller också barnen som snart ska tillbaka till dagis och skolan.

Och det gäller även Ramadan, med bara ett par dagar kvar, det är utan tvekan med viss vånda man ser fram emot de ”vanliga” dagar. Jag går alltid ner i vikten under Ramadan, man äter lite mer hälsosam och med moderation. Det finns inget utrymme för onödiga mellanmål eller andra saker som är inte bra för hälsan. Det är det som är jobbig med de vanliga dagar, för mycket fri tid att göra det man bör inte göra, äta för mycket och fel.

Nu är det inte så att Ramadan handlar enbart om maten, men allt som är relaterad till det har mycket att göra med att vara muslim i alla våra handlingar. Jag läste en gång att vi måste behandla våra kroppar rätt, den har vi fått till låns. Gör vi det? Jag tror att majoriteten skulle svara nej, jag med.

Vi måste inte bara äta med moderation men också rätt och jag menar inte bara halal slaktat kött. Grönsaker, frukter, spannmål, allt ska vara rätt, inte bara billig. Oftast vi väljer efter pris och det är förståelig, man är inte rik precis, men det finns ändå möjligheter att välja bättre produkter, både från ett hälsomässigt och etiskt perspektiv.

Kroppen har rätt att behandlas på ett korrekt sätt. En hälsosam kropp gör det lättare att röra sig och vara mer aktiv vilket i sin tur gör den ännu starkare. En hälsosam kropp är inte nödvändigtvis ett pack muskler, glöm inte det eftersom fixeringen på kroppen och muskler inte är något bra heller.

Men som sagt en hälsosam kropp skapar ett mer balanserat sinne som gör det lättare att dyrka Gud, oavsett om det handlar om att be, göra goda gärningar, arbeta, studera, ta hand om våra barn och äldre, fasta, mm. Och just fastan blir för många svårt på grund av man inte behandlar sin kropp på rätt sätt. Man äter för mycket, man röker, man äter och drycker ohälsosamma saker för ofta och så vidare. Alla dessa saker är de som är svårast att avstå från under fastan. Därför bör vi förbereda nästa Ramadan genom att ge vår kropp sin rätt.

Nu när de vanliga dagarna är tillbaka måste vi försöka agera lite mer men än Ramadan anda för att säkerställa att nästa Ramadan blir mer givande. Och det gäller inte bara maten utan allt.

Guds dyrkan gör vi med alla våra handlingar, de goda, och om vi lägger en liten ”touch” av Ramadans anda varje dag, kommer vi närmare vår Herre, precis som syster Khadija säger.

Salam

Närma sig Gud

Tillägna sig islamisk kunskap är lovvärt men jag är intresserad av en annan vinkel än att tillägna sig mer fakta-kunskaper, nämligen vad det är som är andligt stärkande. Att t.ex. lära sig Allahs 99 namn är prisvärt, dock upplever jag att det stärker först då man har någon kontemplation över namnens innebörd och på så sätt kommer lite närmare Guds väsen. Allah är bortom vår förmåga att föreställa oss, men i Hans Namn så kan man ändå få en liten glimt av Hans ljus till sig och få en smula insikt.

Som exempel tar jag första namnet ar Rahman, den Nåderike. I det namnet åkallar vi Honom i alla våra dagliga tideböner. Guds Nåd är vårt enda hopp och det vi strävar till. Och Han ger det i överflöd. Alhamdollilah! Prisad vare Han. ar Rahman som jag åkallar för det är Han som tar hand om mig i knipan och finns hos mig i den glädje och välgång Han skänker. Han som är mig närmare än min kroppspulsåder och som aldrig förlorar mig i sikte.

Hur närmar man sig? jag tycker om att skriva dessa ord, och då jag gör det väcks både intellektet och känslorna och lyckan i att vara troende. Det blir för en stund mer greppbart än flyktiga tankar. Närmandet i tidebönen de stunder då man är där till fullo, dessa ögonblick så starka att man bara gråter. Och vår dhikr, åminnelse av Gud som flödar genom våra dagar, timmar, minuter. Sen blir man distraherad av vardagens larm igen, varpå man plötsligt får ännu en av de där små stunderna av närhet, dem man väntar på och egentligen väsentligen är dem man lever för.

Vart tog tiden vägen?

Solnedgång på gång.

 

Ja, frågar man sig inte det varje Ramadan? Känns det inte som om det var nyss månaden började? Vänta, jag är inte färdig än! Nu är det snart över. Ingen mer taraweeh. Jag ber visserligen hemma, men ändå. Snart skall den vanliga vardagen ta över och man får plocka fram lunchlådor och damma av kaffemuggen (témuggen i mitt fall) på jobbet igen. Även om det känns som om man inte hunnit hälften av det man ville – försök summera det du gjort hittills i Ramadan! Läst och lyssnat på Koran? Lyssnat på föreläsningar? Bett lite extra? Gett zakat och sadaqa? Kanske lärt dig någon del av Koranen utantill, rentav? Dessutom kanske många har träffat familj och vänner, även om de långa dagarna kan ha gjort det svårt att hinna med att träffas på vardagskvällarna.

Tiden har gått även i naturen under den här månaden och sommaren börjar dra sig mot höst. Många har avslutat sin semester och många skolor börjar igen så även avslutningen på Ramadan kan gå över i en nystart. Försök ta med något av Ramadankänslan in i det! Kanske någon rentav börjar nytt jobb eller ny utbildning så det blir en rejäl nystart.

Men, än är det några dagar kvar! Jag har själv fullt upp med jobb nu, men försöker att inte tappa känslan och låta det kännas  jobbigt när tider krockar. Incha Allah finns det en lösning, annars får jag bara ta det som det kommer. Tids nog får man landa på riktigt i vardagen igen.

Maghrib om tio, nio, åtta, sju…

Äntligen hemma

Jag ska försöka resumera två dagars resa i få ord, icke fasta vänlig.

Vi fastade inte, det skulle inte fungera. Först det är verkligen tröttsam och dessutom nästan omöjligt att med säkerhet avgöra om det är dags att börja fasta eller avbryta det. Man sitter på planet i ett tidsvakuum. Jag har ingen klocka och alltid tittar på mobilen och den ska inte vara på när man flyger. Dessutom man flyger genom olika länder och tidszoner. När man är framme vid flygplatsen för att checka in, byta plan och flyga vidare, ja, om man fastar måste man banka i sitt eget huvud, jag fastar, jag fastar, för att det omöjligt att inte tappa tålamod och blir förbannad på alla flygplatsens påhitt och jag menar inte säkerhetskontrollerna som vi är nästan vana vid.

Idag försvann för gott en av mina fördomar, att tyskarna vet hur man organiserar saker rätt. Har ni byt plan på Frankfurts flygplats? Ja då vet ni vad jag talar om. Vi skulle till Terminal 1 gate A. Vi åkte med tåget som länkar terminalerna och det visade sig (efter att jag frågade upprepade gånger eftersom jag var inte säkert att han menade det) att man ska till terminaler BCD för att hamna i terminal A och inte till terminal A (Gud vet vad man hamnar då).

Resor har en förmåga att ta fram de bästa och det sämsta hos alla människor. Antingen som flygplatsanställd som är kapabel att förstå och hitta lösningar eller som flygplansanställd som vill visa gärna hur mäktig han/hon är genom att driva hur lång som helst säkerhetsföreskrifter. Detta gäller också oss resenärer.

Vi kom hem 22:45, äntligen hemma. Barnen gick direkt till sitt rum och tog fram leksakerna medan min fru och jag försökte göra lite ordning. Vi åt 11:15, pasta med tonfisk i tomatsås, det äter vi alltid när vi kommer hem från någon resa. Varför? Fråga inte, det blev bara så.

Just nu är 3:25, fastan börjar och jag lyckades äta något innan. Nu tänker jag gå och lägga mig och fasta min första dag i Sverige.

Det finns något som Frankfurt här men inte många andra storstäder, bönerum för muslimer, judar och kristna. Finns det något likande i Arlanda? Borde vi inte lista ut troende vänliga flygplatser?

Salam

En hemlig beundrare

 

Plötsligt igår damp det ner ett rött paket i brevlådan, utan avsändare. Inuti låg det här halsbandet. Jag vet inte vem som skickat det men är väldigt glad att någon tänkt på mig och velat ge en present. Det behövs för all del inte pengar för att man skall kunna lysa upp någons vardag. Ni kommer väl ihåg att även ett leende är välgörenhet? Ja, det låter som en kliché, men ett oväntat leende kan verkligen göra skillnad.

Att försöka göra skillnad behöver inte betyda att man bara ägnar sig åt stora, dramatiska saker som att t ex storma valbåtar med Greenpeace. Att försöka föregå med gott exempel i små saker, att muntra upp kollegerna med lite fikabröd t ex (efter Ramadan förstås!) kan vara en sak. Det förstås, på mitt jobb har vi en fikalista där vi skall turas om varje vecka, men det är så många som glömmer sin tur så att när någon verkligen minns blir alla glada ändå.

Att försöka att inte tynga andra med ens egna problem kan vara en annan sak. Kanske hade du det stressigt på väg till jobbet, kanske körde bussen bara förbi dig, kanske hände det något allvarligare – men det är inte dina kolleger som skall ta smällen för det eller behöva stå ut med ditt surande. Omvänt skall inte familjen behöva lida för en dålig dag på jobbet. Det är inte alltid lätt, men försök att släppa dåliga situationer, eller lämna dem utanför dörren, när du går från en plats till en annan. Andas, säg ”Bismillah!” och försök börja på nytt. Om något bra händer, försök istället att inte släppa det utan ta med dig det dit du går. Om inte annat kanske det kan leda till att du har några leenden att dela med dig av.

 

Lev livet, förstärk din tro

Nu är det bara några timmar kvar och alla väskor är färdigpackade. Familjen var samlade idag och vi åt tillsammans, min mor håll sig på sin kant, hon är mycket ledsen.

Min bror i sin kendo utstyrsel

I går kväll, eller rätt sagt i dag vid tolv tiden på natten när jag skulle lägga mig efter att ha gjort klar mitt inlägg i bloggen tittade jag på min fru som sov bredvid mig och vår lilla son som sov i sin säng bredvid oss. Sedan gick jag in de andra barns rum för att kolla att allt var som det ska, började jag tänka på hur fridfullt allt var men samtidigt tänkte jag på att även om de sov mitt jobb fortsatte.

Jag har lärt mig av mina föräldrar vilket ansvar jag har när det gäller min familj, de är inte muslimer men det är samma känsla av plikt och kärlek som de har förmedlat till mig. Jag kanske oroar mig för mycket när det gäller mina barn och fru men jag kan inte känna det som en tung börda. Jag visste när jag gifte mig och mitt första barn föddes att nu var det de som gällde, att oavsett vad, de skulle komma alltid först och jag tror att det är det rätta.

Att veta att de är mitt ansvar, att veta att det jag gör är av kärlek och inte för att jag är tvungen förändrar mycket. Jag kanske har gett up några drömmar men många nya har föds. Jag kanske kommer inte att kunna hoppa fallskärm eller vandra från Turkiet genom Syrien in till Iran eller sova en hel söndag utan att bli väckt men jag har redan sett deras glada minne när de har ätit en god glass och tillsammans skrattat och dansat till Loreens Euphoria.

Att se den minsta av dem (22 månader) göra alla bönens rörelse och lägga sig på golvet eller höra de repetera med sin mor olika suror är tillfredställande. Var och en av dem har sina egna favoritsuror som vi måste recitera så att de kan sova när de är rädda. Jag har haft tid under de har veckor att ligga en stund i mina barns sängar och läsa Koranen så att de kunde sova, det har jag inte kunnat göra I Sverige, för mycket jobb och lite tid. Jag hoppas att jag verkligen kan fortsätta med det, barnen och jag kände hur viktigt dessa stunder var. Jag älskar dem.

Muslimer eller Islam ofta förknippas med de mest konstiga saker men sällan talas om dess värderingar och vad Islam står för. Felet ligger hos oss, för mycket fokus på pelarna och för lite på vad de håller upp. Familjen, samhället, gemenskapen, individen hålls upp av Islams pelare, de skapar och förstärker deras tro och vägleder dem till Gud men sällan tittar vi på det och därför få icke muslimer förstår varför dessa pelare är så viktiga. Helheten, om vi inte ser det, hur andra ska göra det. Glöm inte det.

Idag, när jag satt med hela min familj tänkte väldigt mycket på det. Man kommer inte till Islam genom att gå förbi en moské och plötsligt skriker man Allahu Akbar, jag har hört många sådana historier. Man kommer till Islam på grund av man lär känna dess värderingar, dess enkelhet och framförallt Guds tecken i den. Man växer varje dag som individ med varje steg man tar med varje misstag man gör. Det är likadant med Islam, tron växer med varje liten detalj som förstärker vår tro, med varje handling och även skratt, och om vi tror att det är bara bönen och fastan då har vi inte fattat något.

Njut av livet, gråt när det behövs, be när et är dags, men gör allt och känn allt som en del av din tro.

Imorgon åker vi hem till Sverige, jag vet att det blir en hel del tårar men de kommer att förstärka min kärlek för mina föräldrar och mina syskon och deras barn liksom min tacksamhet för Gud för allt Han har gett mig.

Salam

Tillbaka mot vardagen

Nu i dagarna den allra sista veckan av Ramadan kan det vara svårt att förhålla sig till situationen. Spurta allt man kan? Förbereda sig för landning? Kan man få till en bra kombo av de två sakerna? Som gammal i gården är jag ju van vid det antiklimax som infinner sig lagom till eid, men nej, vi är ju inte där än. Njuta medan tid är. Jo, det är ju det enda rätta och sunda. I dag , en mulen söndag, den sista söndagen i fastan för i år så har jag dock inte riktigt kommit i stämning. Helgen har varit bra, absolut. Alhamdollilah en del trevlig samvaro, lite Koranläsning och vila. Men jag börjar också tänka på avfärden, precis som Juan funderade inför den fysiska resa tillbaka till Sverige är jag i tankarna kring den mentala resan tillbaka till vardagen. Skulle gärna vilja ha kvar en del av Ramadanstämningen efteråt. Mer Koranläsning, mer gemenskap. Borde inte vara en omöjlighet. För inte ska denna månad vara ett kortsiktigt fenomen utan något som med Guds hjälp faktiskt ger avtryck även i livet som kommer? I fredags kväll stod jag och tittade på solnedgången och kände mig så uppfylld av skapelsens skönhet. Och hur skön är då inte Skaparen av allt detta sköna?  Ha en fin sista vecka i Ramadan, allesammans!

Nystart

 

Även om vi brukar betrakta våren som den årstid då allt börjar på nytt, är det ändå på hösten som vi verkligen tar nya tag. Nytt läsår i skolan, många kommer tillbaka från semestern till ett nytt år på jobbet, eller kanske man rentav byter jobb. Nu när höstförnyelsen lite grann följer i Ramadans spår kan vi passa på att försöka dra nytta av det. Låt månadens goda föresatser och kanske nya, goda vanor vara en del av din nystart i vardagen som följer också, incha Allah!

Själv kanske jag inte direkt följde mina egna råd igår. Vi var lediga, så vi åkte och handlade, städade och tog sedan en tupplur. Så kom min mamma på besök och hjälpte mig att torka köksgolvet medan jag var i tvättstugan. I affären hade jag hittat svenska jordgubbar som vi planerade att äta efter iftar, som bestod av lammkotletter och sallad. Efter maghrib-bönen gick vi ner och hämtade upp allt från tvättstugan – och sedan somnade vi snöpligen! Det blev till att gå upp och tvätta sig och be när vi vaknade till igen – jordgubbarna fick stå kvar i kylen. Incha Allah klarar de sig tills i kväll.

Idag får jag försöka ta nya tag – det blev inte mycket Koranläsning igår men jag ligger nu i stort sett i fas med mina Juz (trettiondelar av Koranen), efter att ha försökt ligga lite före. man vet ju aldrig om det blir 29 eller 30 dagar! Tydligen är det lättare att vara organiserad när jag jobbar och har rasterna att ägna åt läsning. Fortsätter det att vara fint väder idag kanske jag kan sitta på balkongen och läsa lite när ärendena är gjorda.

Inte mycket att säga

En dag kvar innan vi åker hem, väskorna är nästan klara men inte vi. Det är lite vemodigt trots alla våra försök att få mina föräldrar att glömma vår hemresa. Barnen kommer att sakna dem och de barnen, givetvis vi också.

Vi var ute på eftermiddag, barnen ville åka en sista gång ”El Gusanito” (Masken, bergochdalbana för barn). Vi alla åkte med, min mor ville inte först men väl uppe skrek glad, barnen var verkligen glada att ha sin mor och farmor med.

Sedan gick vi till marknaden för att handla några saker vi hade missat, en piñata till Ibrahims födelsedag (som vi ska ha med oss till Sverige), choklad, rostade bondbönor och annat. Vi tyckte också att barnen och min mor skulle äta en sista gång glass där de brukar äta när vi besöker marknaden.

Mina barn i lekparken i Chosica

Det är liten grann som om fastan inte är medelpunkten, som om att jag gör det men inte är fokuserad och tankarna finns någon annanstans. Förutom min vanliga oro om allt som ska med, väskornas vikt, barnens kläder till resan, flygbiljetterna, och så vidare finns nu också min oro för mina föräldrars reaktion när vi inte är här. Till det för vi lägga min systersons hälsa, han kom hem idag eftermiddag efter blindtarms operation och även om han mår bra är vi alla oroliga. Imorgon söndag kommer vi att samla hela familjen, min syster och sina barn och min bror och sina. Jag hoppas bara att framförallt min mor får glömma en liten stund vår hemresa.

Nu slutar jag här, huvudet är tomt trots allt som hände idag.

Salam

Välgörenhet

Jag har varit frånvarande i brist på ämnen jag kände för att skriva om. Det har lunkat på med jobb-vila-Koranläsning-iftar-vänta in isha’a- be- sova-be- försöka sova – jobb igen. Förr om åren var det många som ville bjuda hem till iftar, nu är det ett fåtal gånger jag varit bjuden under hela månaden och då jag själv bjöd tackade de flesta nej. Antar att det är pga. de sena kvällarna som rimmar illa med de vanliga plikterna som måste fortgå, like it or not.

Inser att jag är väldigt inne i mitt jobb, så mycket att det privata fått stryka mycket på foten och jag tänker både en och två gånger på de människor jag möter i arbetet även då jag är ledig. Jag tycker mycket om och är stolt över mitt arbete med socialt utsatta personer. Det är aldrig långtråkigt, man möter så många olika individer och var och en har sin egen historia, sin egen väg. Och det är alltid meningsfullt att göra saker med avsikten att livet ska bli lite bättre för någon annan. Även om det kan vara nog så tufft då människans egen uppfattning är att bästa hjälpen för stunden är en slant på kontot och att få vara ifred – och man som tjänsteman har skäl att säga nej.

Välgörenhet, en viktig del i islam och något där jag tycker vi behövde utveckla oss. Skicka en slant till andra länder är ett populärt sätt att ge välgörenhet. Och masha Allah för alla som hjälper folk i största nöd. Men hur är det ställt här i Sverige? Sjuka och äldre sitter ensamma hemma, kanske i veckor utan besök eller någon som ringer. Ensamheten utbredd. Hemlösheten relativt utbredd (jo det är alldeles sant, det kan jag intyga då det kommer folk till socialen dagligen och undrar vart de ska ta vägen). Folk har inte pengar till mat och inget att äta. Vi har hemlösa och papperslösa systrar och bröder som är strandsatta. Vi har kvinnor och barn som blivit utkastade på gatan av deras egen make och pappa. Vi har ensamma människor utan någon familj i Sverige att vända sig till. Är inte dessa närmaste behövande viktiga att svara upp mot?

Det är bra att man pratar i moskéerna om nödlidande i andra länder, men är det inte dags att nämna det man kan göra i det samhället man faktiskt bor och lever i också? Besök sjuka, ta er an ensamstående, hjälp papperslösa, engagera er i ungdomar som är på glid. Och – glöm inte att den familj och vänner ni faktiskt har, de ska också ha del av era leenden, er omtanke, era gåvor och ert intresse, kort sagt de ska också ha sin sadaqa. Är du pank, sa du? men sadaqa är så  mycket mer än att skänka en slant. Och ibland är ett leende och en vänlig gest så mycket mer viktig än en slant. Ingen kan hjälpa alla men alla kan göra något för någon.